Vänsterextremism är ett stort problem i Sverige, tillsammans andra våldsbejakande extremistgrupper. Denna rörelse utgörs till stort av revolutionära socialistiska ideologier. Själva ordet, vänsterextremism, är ett begrepp som används för att beskriva politiska organisationer som ligger på den extrema vänstern av den politiska linjen.
Autonoma vänstern
Under åren som gått har flera stora vänsterextrema organisationer gjort sig särskilt uppmärksammade, bland annat Antifascistisk aktion (AFA) och Revolutionära fronten. Just AFA är kanske mer uppmärksammade, särskilt efter kravallerna i Göteborg 2001. Sammandrabbningen mellan polis och aktivister från AFA lämnade staden i ett tillstånd som mest kan liknas vid en krigszon.
Trots kravallerna och en hel del våldsbejakande aktioner har den vänsterextrema autonoma miljön i Sverige på sistone dragit mer åt politik och mindre åt våldshandlingar. Man engagerar sig mycket i frågor gällande EU-migranters rättigheter.
Brottslighet inom den autonoma miljön
Trots att det finns personer inom den autonoma miljön med en tydlig vilja att avskaffa det svenska statsskicket så utgör miljön i dagsläget inget sådant hot, enligt Säkerhetspolisens bedömning. Antalet individer som är beredda att själva begå brott är för få.
Däremot utgör den autonoma miljön enligt Säkerhetspolisen ett hot mot ”delar av det demokratiska statsskickets grundläggande funktioner”, eftersom man på olika sätt angriper förtroendevalda och enskilda tjänstemän. Den autonoma miljön är också ett konkret och tydligt hot mot enskilda personer inom den högerextrema miljön.
I rapporten Våldsam politisk extremism, utgiven av Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet (2009:15), framgår att under en tioårsperiod var personer knutna till den autonoma miljön misstänkta för 160 fall av olika typer av våldsbrott, som misshandel, grov misshandel och vållande till kroppsskada. Framförallt riktade sig brotten mot politiska motståndare.
När det gäller brott som olaga hot, ofredande och olaga intrång var aktivister ur den autonoma miljön under samma tidsperiod misstänkta vid knappt 150 fall.
AFA – Antifascistisk aktion
AFA, eller Antifascistisk aktion, är en organisation som är verksam på flera håll i Europa. Dock är AFA inte en centralt sammanhållen organisation utan varje land jobbar på olika sätt. Dock finns en samordning genom nätverket Antifa-Net. Både i Sverige och Tyskland har AFA omfattat en hel del våldsam aktivism, bland annat upplopp, stenkastning samt vandalism.
Den första gruppen antifascistisk aktion startades i Tyskland under 1930-talet. Det var dåvarande tyska kommunistpartiet som startade AFA som ett försvar mot nazisterna. Nuvarande AFA-grupper i Europa är inspirerade av den första gruppen från Tyskland.
AFA i Sverige grundades 1993 och från början arbetade gruppen med att motverka högernationella demonstrationer genom protester och blockader. Dock har den vänsterextrema autonoma miljön många gånger varit mer än våldsam. Bland annat har AFA själva tagit skulden för flera mordbränder, misshandlingar och hot. Deras respons är att våld ibland är nödvändigt för att uppnå organisationens mål. Man har även beskrivit sina våldsaktioner som ett självförsvar.
Revolutionära fronten
Detta är en annan viktig vänsterextrem organisation, dock är organisationen avvecklad. Organisationen grundades 2002 och från början fanns man i Göteborg och Örebro. De växte en del och det dök upp flertalet lokala grupper runtom i landet. Organisationen var verksam mellan 2002 och 2015 då man arbetade för socialism, internationalism och antifascism. Tanken med organisationen var att med hjälp av en revolution avskaffa hela samhället och istället ersätta det med ett socialistiskt styre. Andra punkter i deras ideologi var bland annat:
- Strävan mot ett klasslöst samhälle.
- Att kämpa mot kapitalism, sexism, homofobi, rasism och fascism.
- Man såg sin användning av ”revolutionärt våld” som en nödvändig taktik snarare än en moralisk fråga.
Vidare var Revolutionära Fronten tidigare medlem i European Anti-Capitalist Left (EACL), ett informellt nätverk för olika partier och organisationer inom den vänsterextrema autonoma miljön i Europa. Deras ideologi är i stort sett att genom sin grund i antikapitalismen nå socialism i samhället.
Antifa i USA
En av de största vänsterextrema grupperna i USA är Antifa. Antifa är en antifascistisk politisk rörelse som idag finns spridda även i andra delar av världen. AFA i Sverige är exempelvis en förgrening av Antifa, trots att grupperna runtom i världen egentligen inte har något med varandra att göra. Man vill genom att använda våldshandlingar uppnå sina mål.
Målbilden är att krossa fascism samt att upprätthålla ett samhälle som är stats- och klasslöst. Som politisk rörelse ägnar man stor tid åt frågor gällande rasism, homofobi och sexism. Genom våldshandlingar som egendomsskador, fysiskt våld, trakasserier mot fascister, rasister och andra grupper som ligger långt på höger av den politiska skalan, vill man uppnå sina mål. Inom amerikanska Antifa är stora delar av medlemmarna anarkister, kommunister och socialister och majoriteten beskriver sig som revolutionärer. Från början utgjordes Antifa mestadels av anarkister med extrema åsikter.
Efter presidentvalet under 2016 har dock fler människor med en mer mainstream-politisk bakgrund börjat ansluta sig. Antifa arbetar mer med att motarbeta extremhögern än att uppmuntra vänsterideologin.
Vad strävar vänsterextremister efter?
Den vänsterextrema autonoma miljön vill uppnå ett klasslöst samhälle där det saknas styre från en auktoritär kraft. Man vill ha ett självstyre från folket. Man menar på att de kapitalistiska krafterna som finns i samhället motverkar arbetet för ett jämställt samhälle. Många som är med i vänsterextrema organisationer menar på att man endast kan uppnå den här transformeringen genom revolution. Den vänsterextrema autonoma miljöns största fiende är de som verkar för ett auktoritärt styre. Vänsterextremism karakteriseras av några faktorer som den tyska säkerhetspolisen anser vara:
- De bekänner Marxism-leninism som en vetenskaplig handling.
- Man arbetar för en revolution som ska störta det nuvarande samhället.
- Arbete för en proletariats diktatur, alternativ ett anarkistiskt samhälle.
Ofta pratar man om två indelningar inom vänsterextremism; dogmatiska marxist-leninister samt autonoma anarkister. Dogmatiska marxist-leninister är medlemmar i olika partier och föreningar som har för avsikt att bygga upp ett socialistiskt och kommunistiskt samhälle. De autonoma anarkisterna samt olika socialrevolutionärer arbetar i motsats snarare i lösa sammanställningar och inte lika ofta inom partier eller formella organisationer. Här är strävan ett självbestämmande som är fritt från statlig inblandning.
Vad gäller terrorlagstiftning i Sverige kan du läsa mer om här.
Kampanj- och aktionsnamn
Inom den autonoma miljön använder sig aktivister ofta av tillfälliga aktionsnamn som passar för det enskilda ändamålet. Här följer några exempel.
Osynliga partiet
Under valrörelsen 2006 bildades kampanjen Osynliga partiet, som samlade aktivister från olika delar av den autonoma miljön. I protest mot arbetsmarknadspolitiken spred man flygblad, demonstrerade, blockerade, vandaliserade och hotade företrädare för en del borgerliga partier, företag och Arbetsförmedlingen. ”Osynliga Partiet är alla vi som kämpar för att få vara mer än arbetskraft”, stod det att läsa på kampanjens hemsida.
Reclaim the Streets
Detta och liknande namn har använts vid olika gatufester där en del av gatan ockuperas för att symboliskt befria det offentliga rummet från kapitalismen. Vid flera av gatufesterna har skadegörelse riktats mot omkringliggande butiker, restauranger och banker.
Djurens befrielsefront, DBF
Ett aktionsnamn som används av militanta djurrättsaktivister vid olika typer av hot, skadegörelse och utsläpp av djur. Härstammar från det amerikanska Animal Liberation Front (ALF). Alla som är ”minst vegetarianer” och utför aktioner enligt DBF:s riktlinjer får kalla sig för DBF.
365-rörelsen
Under valrörelsen 2014 blev flera politiker från olika riksdagspartier hotade av aktivister som agerade under namnet ”365-rörelsen”. Man ägnade sig även åt skadegörelse. I ett pressmeddelande tog rörelsen avstånd från riksdagsvalet och jämförde Sverige med en enpartistat.
Fördjupning
• Stahre, Ulf: Reclaim the Streets – om gatufester, vägmotstånd och rätten till staden.
Den militanta djurrättsaktivismen
Den militanta djurrättsaktivismen är en politisk enfrågemiljö som brukar räknas till den autonoma miljön. Men i princip (undantag finns) är den en egen, avgränsad aktivistmiljö. Aktivisterna förenas genom såväl djurrättskampen som en livsstil där veganism är en central del.
Aktivisterna arbetar för att avskaffa allt som den uppfattar som förtryck av djur. Det kan handla om djurförsök, uppfödning av djur, försäljning av kläder med pälsdetaljer, försäljning av mat från djur med mera. En ideologisk skillnad framträder gentemot den övriga autonoma miljön som är klart socialistisk till sin inriktning. Inom djurrättsrörelsen finns sympatier även för miljörörelsen och Miljöpartiet.
Argumentation
En argumentsamling från Djurens befrielsefront tar upp vikten av att jobba med både fredliga och militanta metoder:
”Vi vet att vi måste gå tillväga genom bred kamp, det vill säga både genom direkta aktioner, mer ’fredliga’ protester, civil olydnad, informationsspridning med mer. Skillnaden i handlandet ligger i effektiviteten (…) Trycket måste öka mot djurförtryckarna, och det gör det inte med flygbladsutdelningar en eller ett par gånger per år. Att stå med skyltar och skandera utanför en affär kommer inte att få affären att stänga – de måste tvingas.”
En aktivist från Djurrättsalliansen, själv dömd för hemfridsbrott och grov skadegörelse, sa i Sveriges radios program Kaliber 2010 att det är viktigt att personer som säljer päls är medvetna om att de löper risk att råka ut för aktioner från militanta djurrättsaktivister.
”Sedan kan man ju diskutera lagen hit och dit, och vad som är korrekt och vad som kan vara strategiskt riktigt. Det är ändå någonstans en situation där miljontals djur dör varje dag. Och det är ju där någonstans man måste utgå när man diskuterar de här sakerna. Och tycker man att det är viktigt, att man tycker att det är fel att de här djuren dör och lider på det här sättet, då tror jag att man kan rättfärdiga en hel del saker.”
De aktivister som stödjer olagliga metoder menar att arbete med demokratiska medel inte ger önskat resultat och att de därför är tvingade att använda mer drastiska metoder. De anser att deras moral, att värna djuren, står över de lagar som finns. Förtrycket av djur går enligt dem att jämställa med förtryck av människor, och det förekommer att paralleller dras mellan djurindustrier och Förintelsen under andra världskriget.
Det finns en uppfattning hos militanta aktivister att de i framtiden kommer att hyllas som frihetshjältar som gick före andra i kampen för djurens befrielse, istället för att som idag ifrågasättas.
Även inom den militanta djurrättsmiljön heroiseras dem som dömts för brott i kampen för djurens rättigheter. Det pågår insamlingar till personer som dömts till böter och skadestånd, och aktivister uppmanas att skicka uppmuntrande brev till kamrater i fängelse.
Ideologi – En politisk subkultur
en autonoma vänstern driver sakfrågor som generellt tilltalar många människor. Den arbetar bland annat mot rasism, nazism, sexism, homofobi, för en bättre miljö och djurens rättigheter. Dessutom är den antikapitalistisk, antiimperialistisk, USA- och Israelfientlig, arbetar för flyktingars rättigheter och för ett socialistiskt samhälle som baserar sig på rättvisa och jämlikhet.
Miljön kan beskrivas som en politisk subkultur med främst ungdomar som engagerar sig i en rad rättvisefrågor, och där personer rör sig mellan olika engagemang och nätverk. Den politiska utgångspunkten är radikalt vänster, men den ideologiska tillhörigheten behöver inte vara särskilt exakt.
Värderingarna är till stor del gemensamma med nya sociala rörelser som bland annat antiglobaliseringsrörelsen, som genomförde protester mot olika toppmöten och liknande, framför allt kring början av 2000-talet. De autonoma rörelserna ser sig själva som de sociala rörelsernas militanta falang.
Begreppet den autonoma rörelsen är hämtad från fackliga protester i 1960-talets Italien där arbetarna ville bedriva kampen i självständiga enheter och lade sig till med ett arbetssätt som fortfarande ses som ett föredöme. Det har liknats vid ett stim fiskar som simmar i samma riktning, och som i kraft av att vara många inte är lika lätta att angripa. Eller som myror i en myrstack där varje myra beröra andra myror, men ändå har en egen uppgift och funktion att fylla. De olika aktörerna kan bli mindre sårbara genom att inte kommunicera sina avsikter med andra i nätverket. De ser sig inte heller som ansvariga för vad de andra i nätverket gör.
Gemensamt för dem som ingår i den autonoma miljön är en föreställning om att det nuvarande statsskicket är förtryckande och saknar legitimitet. Under vissa förutsättningar är det därför rätt att begå brott för politiska ändamål istället för att acceptera den demokratiska processen. Hur och när exempelvis våld är befogat att använda diskuteras inom miljön, och det är långt ifrån alla personer med anknytning hit som själva begår politiskt motiverade brott.
Den autonoma vänstern säger sig vilja ha ett mer demokratiskt samhälle än dagens, som man menar är odemokratiskt. Istället för representativ demokrati argumenterar man för en sorts direktdemokrati. Men samtidigt finns i miljön en grundläggande uppfattning att man i sin politiska kamp har rätt att använda alla de metoder som man själv anser bäst, alldeles oavsett om det innebär att man kränker andra människors demokratiska rättigheter som yttrande- och mötesfrihet. Därför kan den autonoma miljöns egentliga demokratisyn starkt ifrågasättas.
I likhet med hur det fungerar i andra extremistmiljöer ser många inom den autonoma vänstern sig själva som del av en ”motståndsrörelse” som bekämpar ett förtryckande samhälle inifrån. Kamrater som sitter i fängelse för brott begångna i den politiska kampen heroiseras, och det förekommer insamling av pengar som går till fängslade aktivister. På sikt förespråkar den autonoma miljön väpnad revolution för att förändra samhället.
Några av den våldsbejakande vänsterextremismens ideologer
Den ideologiska debatten inom extremvänstern kan ofta förefalla påtagligt teoretisk och akademisk, i synnerhet om man jämför den med motsvarande diskussioner inom extremhögern. Det refereras flitigt till ideologer inom äldre kommunistiska och anarkistiska rörelser, och det finns även nyare ideologer som fått en betydelse. En del av dessa uppskattas även av en bred vänster, men det finns några namn som förekommer mer frekvent inom just den våldsbejakande vänstern.
Guy Debord och situationismen
En person som inspirerat den autonoma vänstern är Guy Debord (1931–1994) som startade den så kallade Situationistiska internationalen. Begreppet situationism lever kvar inom bland annat extremvänstern. Hans mest kända bok är Skådespelssamhället. Situationismen var en stark drivkraft bakom majrevolten i Frankrike 1968.
Situationismen kan uttolkas på många olika sätt, men en grundtanke är att människan genom kapitalismens dominans skapats till passiva åskådare och måste öva sig att ingripa. Situationistiska tankar ligger bland annat till grund för aktioner som Reclaim the Streets där man försöker återta gaturummet från kapitalistiska krafter.
Zapatisterna och Ya Basta
Den rörelse som inspirerat den autonoma vänstern mer än någon annan är Zapatisterna i Mexico och dess ledare Subcommandant Marcos. Zapatisterna bildades av mayaindianer i Chiapas, en delstat i södra Mexico. De kan beskrivas som en bonderevolutionär rörelse som kring mitten av 1990-talet inledde ett väpnat upprör mot den mexikanska staten och dess representanter.
Zapatisterna beundras för att de skapat en maktstruktur där inflytandet går nerifrån och uppåt i organisationen, en decentralisering med anarkistiska rötter. Att ledaren har prefixet ”sub” före sitt namn indikerar att han är utbytbar. Hans rätta identitet är omtvistad, han uppenbarar sig alltid maskerad i likhet med andra i Zapatisternas ledning. Alla kan sätta på sig en mask och bli ledare, är budskapet.
Zapatisterna har inspirerat den italienska rörelsen Ya Basta, som ungefär kan översättas till ”nog är nog”, eller ”nu räcker det”. Ya Basta står för en form av civil olydnad som består av processioner av människor som tågar maskerade och i likadana vita kläder (Tute Bianche). Detta förekom bland annat i protesterna kring Göteborgshändelserna 2001 och har även varit en del av andra liknande protester mot toppmöten. Det vita ska stå för osynlighet, maskeringen för ansiktslöshet och den tysta protesten, marscherna sker utan slagord, ska manifestera olydnad.
Tanken på en ansiktslös protest fanns även med i bildandet av det Osynliga partiet.
De vita kläderna ska inte förväxlas med det svarta blocket, där deltagarna maskerar sig och klär sig helt i svart, och dessutom aktivt deltar i våldshandlingar vilket inte det vita blocket brukar göra. Dessa har en tydligare inriktning på att agera med våld. Tidigare under 2000-talet var det vanligt med ett svart block i olika demonstrationer och manifestationer som genomfördes av den autonoma vänstern.
Citat: Våld är ett legitimt medel
”Det svarta blocket, som sådant, existerar egentligen inte. Det är olika personer och grupper, ofta svartklädda, som delar åsikten att förstörelse av egendom och i vissa fall våld mot polisen, kan vara ett effektivt och legitimt politiskt medel. Underförstått, de åkallar legitimiteten i självförsvar mot en regim, vars illegitimitet och ofattbara våld, blir mer och mer uppenbart för var dag som går. ”
(Källa: El Viejo (2001): Ett realistiskt förslag på hur man kan försvara rörelsen och dess sammanhållning. Ur: I stundens hetta – svarta block, vita overaller och osynliga partier, Roh-Nin förlag (2011).)
Citat: Privategendom är våld
”Privategendom – och i dess förlängning, kapitalismen – är i sitt innersta väsen repressivt våld och kan inte reformeras eller förmildras. Oavsett om all makt koncentreras till några få företagsledares händer, eller riktas om till en regulativ apparat med uppgift att förmildra dessa ledares katastrofer, kan ingen vara så fri eller kraftfull som de skulle kunna vara i ett ickehierarkiskt samhälle.
När vi slår sönder ett fönster är vårt mål att förstöra den tunna fernissa av legitimitet som omger den privata egendomsrätten./…/
Ett skyltfönster blir en bra ventilation för att släppa in frisk luft in i den förtryckande atmosfären som råder i de stora varuhuset och klädesaffärerna (åtminstone fram tills polisen beslutar att fylla närmaste vägblockad med tårgas).”
Källa: ACME-kollektivet (1999): Kommuniké från en fraktion av svarta blocket. Ur: I stundens hetta – svarta block, vita overaller och osynliga partier, Roh-Nin förlag (2011).